• Post category:Reviews in Swedish
  • Post last modified:June 6, 2021

Kungliga patrasket: Stjärnan och de andra

Hur ser din närmaste familj ut? Svaret är inte lika givet som du kanske tror. De flesta skulle väl svara partnern och barnen. Är du singel är det kanske syskon och föräldrar. Men visst finns det familjer som fungerar i det närmaste som klaner, där den primära gemenskapen går genom generationer och inte påverkas av att enskilda medlemmar gifter sig med utomstående. Gudfadern (1972) skildrar en sådan familj, men även Kungliga patrasket, en klassisk svensk dramakomedi som blev Hasse Ekmans första stora film som regissör. Här är det tydligt att den gemenskapen är på gott och ont.

Familjen Ankers domäner
Mycket av handlingen utspelar sig på Kungsteatern i Stockholm där familjen Anker regerar. Patriarken Stefan (Edvin Adolphson) är dess direktör och en stor scenstjärna. Det mesta cirklar kring honom, däribland hustrun Betty (Ester Roeck-Hansen), barnen Tommy och Monica (Ekman, Eva Henning) samt föräldrarna Karl-Hugo och Charlotta (Olof Winnerstrand, Hilda Borgström), alla anställda som skådespelare på teatern. Arbetet har länge betytt allt för de här människorna, men livet håller på att komma i vägen för flera av dem. Monica tänker gifta sig med en skeppsredare och bli hemmafru; Tommy har tröttnat på skådespeleriet och vill till sin fars besvikelse bli journalist.

Stefan fascineras av Sonja (Gudrun Brost), en ny talang, och får idén att sätta upp operetten ”Sköna Helena” med henne och sig själv som Paris, trots att han är alldeles för gammal för rollen. Familjen bävar inför projektet…

Manuset skrevs på Cecils bar
Det var bråttom när Kungliga patrasket skulle spelas in. En arbetskonflikt var under uppsegling och Ekman behövde sätta fart med inspelningen. Han har själv erkänt att mycket av manuset skrevs i all hast på innestället Cecils bar, men filmens teman och miljöer låg honom nära. Idén med att skildra en teaterfamilj kom från Barrymore i USA, en teatersläkt som kallades ”den kungliga familjen”. Den andra halvan av filmens titel lånade Ekman från sekelskiftesskådespelaren Gustaf ”Frippe” Fredriksson som kallade utövarna av hans yrke för ”patrask, men de enda man kan umgås med”.

Gemenskapen och det familjära har Ekman tagit tillvara på i sin skildring av ätten Anker, vars relation till teaterscenen inte alltid är den hälsosammaste. Filmen börjar med en rollista som utgår från Stefan Anker; alla andra karaktärer kallas helt enkelt ”hans hustru”, ”hans son”, och så vidare. Det är inte en exakt kopia av Gösta Ekman, Hasses far, men visst var han den stora inspirationen. Här finns enskilda scener som är lånade från det ekmanska hushållet, som när Stefan kommer hem mitt i natten och börjar laga mat medan han väcker alla för att informera dem om vad som kommer att bli teaterns nya projekt.

Det faktum att filmen börjar och slutar med ”Swedenhielms” är en annan blinkning åt Gösta Ekman. Och visst finns här drag av den store teaterskådespelaren i Adolphsons tolkning. Det här blev en av hans främsta insatser och han är rakt igenom magnifik, både när han spelar komedi under en stor del av filmen och när den går över till en allvarligare ton då Stefan hotas av en nervkollaps och är tvungen att omvärdera sitt liv. Han omges av en utsökt rollista där bland andra veteranerna Winnerstrand och Borgström står ut som föräldrarna, samt Stig Järrel som en enormt självsäker pjäsförfattare vars alster aldrig kommer att intressera någon.

Det är roligt och initierat, med en beundransvärt mogen balans i porträttet av klanen Anker. Vi förstår det attraktiva, men Ekman målar med tillräckligt mycket svärta för att vi ska inse det ohälsosamma, även om slutet är gott.

Kungliga patrasket 1945-Sverige. 119 min. Svartvit. Producerad, skriven och regisserad av Hasse Ekman. I rollerna: Edvin Adolphson (Stefan Anker), Ester Roeck-Hansen (Elisabet ”Betty” Anker), Hasse Ekman (Tommy Anker), Eva Henning (Monica Anker), Olof Winnerstrand, Hilda Borgström… Gudrun Brost, Stig Järrel, Bengt Ekerot, Wiktor ”Kulörten” Andersson, Julia Caesar.

Trivia: Meta Velander dyker upp som en autografjägare i sin första filmroll.

Sista ordet: “Min far och Edvin kan förefalla som helt olika skådespelartyper. Men de hade många beröringspunkter. Främst samma sorts festliga gycklarglädje. En glad och medryckande yvighet, en förmåga att skapa fest omkring sig. Utan att för ett ögonblick sakna det blodiga allvaret i inställningen till ett hårt och fordrande yrke.” (Ekman, Röster i radio)

 

IMDb

What do you think?

0 / 5. Vote count: 0

Got something to say?

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.