Den hĂ€r filmen skulle passa som del av en double bill ihop med Call Girl (2012). Dels har filmerna ett liknande utseende och lĂ€r tilltala den som har en svaghet för 70-/80-talsnostalgi parat med gamla Stockholmsmiljöer, dels handlar filmerna i stort om samma skandal. Ăven hĂ€r Ă€r det GeijeraffĂ€ren som pĂ„verkar handlingen. Men till skillnad frĂ„n Mikael Marcimain gör inte Bo Widerberg misstaget att komma för nĂ€ra det sanna och felaktigt peka ut verkliga makthavare. Mannen frĂ„n Mallorca Ă€r fiktiv â men rakt igenom trovĂ€rdig.
Tappar spÄret efter en rÄnare
Ett rĂ„n sker pĂ„ lucia mot postkontoret pĂ„ Dalagatan i Stockholm. Kriminalinspektörerna Bo Jarnebring och Lars Martin Johansson (Sven Wollter, Tomas von Brömssen) befinner sig i nĂ€rheten och börjar jaga rĂ„naren, men tappar spĂ„ret. En kort tid dĂ€refter sker tvĂ„ dödsfall som tycks vara oberoende av varandra â en ung kille blir överkörd och en alkad före detta journalist hittas mördad. Det visar sig dock att bĂ„de ynglingen och journalisten fĂ„tt syn pĂ„ rĂ„naren vid olika tillfĂ€llen.
NĂ€r alkisens lĂ€genhet söks igenom hittas ett fotografi som skvallrar om djupare kontakter. “Janis” och “Johan” inser att de kan vara en kollega pĂ„ spĂ„ren och inleder ett samarbete med vĂ„ldsrotelns chef (Ernst GĂŒnther). Problemet Ă€r bara att den misstĂ€nkte tycks ha mĂ€ktiga vĂ€nnerâŠ
Stadig grund att stÄ pÄ
Vid ett tillfĂ€lle i filmen klagar Johansson pĂ„ att han inte har nĂ„got inflytande, vilket Ă€r ironiskt för den som Ă€r insatt i Leif G.W. Perssons böcker. KaraktĂ€ren skulle sedermera klĂ€ttra till att bli chef för rikskrim och i miniserien En pilgrims död (2013) löser han Palmemordet. Det hĂ€r Ă€r den första filmatiseringen av Perssons böcker och enligt författaren sjĂ€lv skrev han “Grisfesten” som en allegori över ett Sverige dĂ€r mĂ€n med makt blir för beroende av varandra. Perssons egen karriĂ€r inom rĂ€ttsvĂ€sendet slutade nĂ€r han pekades ut som journalistkĂ€lla under GeijeraffĂ€ren, men man kan vĂ€l lugnt sĂ€ga att han kompenserats för det.
Hans roman ger filmen en stadig grund att stĂ„ pĂ„ och Widerberg, som inte hade slĂ€ppt en lĂ„ngfilm pĂ„ fem Ă„r och tappat en hel del av forna tiders lyster, presenterar en sorgligt vintrig och solkig huvudstad med horor, kriminalitet och laglösa poliser. Men han gör det med en tydlig entusiasm och ett sinne för humor. Att besĂ€tta de tvĂ„ huvudrollerna med göteborgare Ă€r ett genidrag och Wollter och von Brömssen Ă€r ett stort nöje att se, liksom GĂŒnther; dialogen spelar en stor roll och mitt i spĂ€nningen finns hĂ€r flera roliga scener. Bra fart Ă€r det överhuvudtaget; biljakten i mitten av filmen ser farlig ut just för att den Ă€r inspelad med ett stort mĂ„tt av risktagande.
HÀr finns beröringspunkter (bÄde filmtekniskt och tematiskt) med regissörens formidabla Mannen pÄ taket (1976), men det Àr ÀndÄ tvÄ helt fristÄende filmer. TyvÀrr tappar Widerberg greppet om den hÀr historien vid en del tillfÀllen, just för att den Àr pratig och kÀnns smÄrörig. Men det smetigt Àckliga i hur maktens mÀn slÄr jÀrnringar om varandra, som skildrades Àn mer övertygande i Call Girl, lÀmnar en stark kÀnsla av olust Àven hÀr. Det Àr överraskande effektivt att i slutscenen lÄta den Geijer-liknande justitieministern spelas av den respekterade historikern Hans Villius.
Mannen frĂ„n Mallorca 1984-Sverige-Danmark. 107 min. FĂ€rg. Producerad av Göran Lindström. Regi, manus, klippning: Bo Widerberg. Bok: Leif G.W. Persson (“Grisfesten”). I rollerna: Sven Wollter (Bo Jarnebring), Tomas von Brömssen (Lars Martin Johansson), HĂ„kan Serner (Andersson), Ernst GĂŒnther, Thomas Hellberg, Ingvar Hirdwall⊠Tommy Johnson, Hans Villius, Nina Gunke, Margreth Weivers, Johan Widerberg, Gert Fylking.
Trivia: Carl-Gustaf Lindstedt var pÄ tal för en roll. Wollter spelade Jarnebring Àven i miniserien Profitörerna (1983) samt i I lagens namn (1986).
Guldbagge: BĂ€sta manliga huvudroll (Wollter).
Sista ordet: “Jag tyckte att namnet ‘Grisfesten’ dels var för likt ‘Grisjakten’ som Cornell filmade för nĂ„gra Ă„r sedan, dels att ordet grisfest pĂ„ nĂ„got sĂ€tt förknippas med sĂ€llskapsresor. Och eftersom jag inte ville att publiken skulle tro att min film var en uppföljning pĂ„ Lasse Ă bergs ‘SĂ€llskapsresan’ sĂ„ döpte jag om filmen till ‘Mannen frĂ„n Mallorca’. DĂ„ knyter den dessutom an till min tidigare film ‘Mannen pĂ„ taket’.” (Widerberg, Sydsvenska Dagbladet)
