Redan några minuter in i Roy Anderssons hyllade, klassiska debutfilm får man en distinkt känsla av Bo Widerberg. Andersson arbetade i slutet av 60-talet ihop med den legendariske regissören och det har lämnat sina spår. Rollistan är en blandning av professionella skådespelare och amatörer. Fotografen Jörgen Persson har Andersson lånat från Widerberg och han levererar lika undersköna bilder som till Ådalen 31 (1969).
Det är intressant att jämföra den här filmen med Anderssons senare verk, framför allt reklamfilmerna och Sånger från andra våningen (2000). Här tycks han inte riktigt ha hittat sin egen stil utan gjort en Widerberg-rulle. Men det är sannerligen inte fy skam.
Vågar knappt titta på varandra
Titeln är mycket enkel. Den beskriver det som är kärnan i filmen, men avslöjar inte att den som ser kärlekshistorien får en djupare upplevelse än så. Det är av en slump som Pär (Rolf Sohlman) och Annika (Ann-Sofie Kylin) träffas. Båda är i tidiga tonåren och vågar knappt titta på varandra, men de försiktiga blickar som kastas säger mer än ord. När de träffas igen är det ute bland polarna och nu finns det tillfälle att lära känna varandra bättre – fast inte utan att det sker genom de vanliga ombuden, de bästa kompisarna. Snart är de ett par, vilket Andersson illustrerar på ett närmast rörande sätt i en scen där vi ser tonårsgänget gå med sina mopeder och Annika går ifatt Pär och lägger sin hand på bönpallen.
Men lika mycket som det här är en skildring av omogen kärlek är det ett porträtt av vuxenvärlden och den är inte vacker. I början av filmen får vi se Gunnar Ossianders farfar förtvivlat berätta för sina släktingar att den här världen inte längre är till för honom. Annikas moster (Anita Lindblom) grämer sig fortfarande över att aldrig ha fått bli flygvärdinna. Hon är nu ihop med en synnerligen obehaglig man. Och filmen avslutas med en kräftskiva som i det närmaste är pinsam för alla dess konflikter, med fylla, gräl, misshandel och en slutsekvens som både är tragisk och rolig där Annikas far John (Bertil Norström) lallar iväg i dimman, full och förbannad, och riskerar att drunkna i sjön. Kontrasterna mellan vuxenlivet och barndomen är tydliga.
Den svenska sommaren är vacker så det gör ont; tonåringarnas kärlek är intensiv och ren. De vuxnas äktenskap och liv är miserabla och mörka. Men kanske finns det hopp ändå för Pär och Annika. Det här är ingenting dystert i sig; det är en kärlekshistoria som värmer ens hjärta. Björn Isfälts musik gör sitt till. Det här var hans första film och musiken är mycket minnesvärd, även om jag önskar att klippningen av den hade skett på ett varsammare sätt; den avbryts alltid abrupt mellan scener i stället för att få tona ut.
Fantastiskt samspel
Det är gulligt att se Sohlman och Kylin ihop. De var amatörer, men det är vid ytterst få tillfällen som det märks på ett sätt som stör filmen; de har till allra största del ett fantastiskt samspel. Särskilt roligt är det också att se Norström och Margreth Weivers, detta strävsamma par som har varit gifta sedan 1947. Här spelar de Annikas föräldrar och särskilt Norström gör en av sitt livs roller som den buttre, olycklige kylskåpsförsäljaren. Det var inte heller så ofta man såg sångerskan Anita Lindblom i sådana här sammanhang, men hon gör ett starkt intryck.
Bo Widerberg var nog stolt över sin elev. Vad Roy Andersson har åstadkommit med sin kärlekshistoria är vad Lukas Moodysson gjorde 30 år senare med Fucking Åmål, en hyllning till ungdomen som den är innan vuxenlivet kommer och jävlas.
En kärlekshistoria 1970-Sverige. 119 min. Färg. Producerad av Waldemar Bergendahl, Rune Hjelm. Regi, manus: Roy Andersson. Foto: Jörgen Persson. Musik: Björn Isfält. I rollerna: Rolf Sohlman (Pär), Ann-Sofie Kylin (Annika), Bertil Norström (John), Margreth Weivers, Anita Lindblom, Lennart Tellfeldt.
Guldbagge: Bästa film.
Sista ordet: “Från början ville jag bli författare. Men på 60-talet inleddes en fantastisk period i filmhistorien. Ryska vågen, franska vågen och lite senare tjeckiska vågen, diskbänksrealismen och allt det där. Det var då jag insåg att det var film som jag ville hålla på med. Jag kände att jag hade något att berätta om livet. Det lilla livet. Att jag kunde hitta stor dramatik och komik där. Jag inspirerades av tjeckerna. Milos Forman, Jiri Menzel och framför allt ‘En blondins kärleksaffär’. Det kan man nog se, det finns vissa likheter här och var i ‘En kärlekshistoria’. Jag ville inte främst berätta en kärlekshistoria, utan egentligen handlar det ju om samhället.” (Andersson, TriArt)
