EN SERIEMÖRDARE GÅR LÖS I STOCKHOLM. MARTIN BECKS ENDA VITTNE… EN FÖRRYMD FÅNGE.
Det finns snart fler Martin Beck-filmer än stjärnor i himlen, men endast två är riktigt sevärda, Mannen på taket (1976) och den här. Ifall jag minns rätt inspirerades Maj Sjöwall och Per Wahlöö av tragiken kring det uppmärksammade mordet på flickan Kerstin Blom som ägde rum i mitten på 50-talet. Studiet av en pedofil resulterade i en av parets mest minnesvärda böcker och det hemska är att problematiken fortfarande känns lika aktuell även i denna uppdaterade filmversion.
Första offret hittas i Vanadislunden
Mannen på balkongen visades på bio, en av tre Martin Beck-rullar i den här serien som gjorde det. Vi följer en man som ser ut att vara 40 år gammal och som ofta möter barn i sitt arbete. Just denna sommar i Stockholm plågas han av något betydligt värre än hettan – sitt begär som han snart tappar kontrollen över. Snart hittas det första offret i Vanadislunden, en flicka, som har blivit våldtagen och strypt. Fler offer skördas och kommissarie Martin Beck (Gösta Ekman) inser att den ansvarige kommer att slå till igen om han inte stoppas.
Samtidigt jagar Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) en farlig förbrytare som har rymt från Hall, men tvingas omprioritera när det visar sig att en rånare som slog till mot en kiosk i Vanadislunden vid tiden för det första flickmordet kan ha sett pedofilen. Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) plågas under tiden ovanligt hårt av morden eftersom han själv är småbarnsfar och Becks vuxna dotter (Tova Magnusson-Norling) behöver tröstas av farsan när pojkvännen sviker…
Sorgsen och otäck ton
Daniel Alfredson regisserade även ett annat kapitel i den här serien, Roseanna (1993); båda filmerna blev starten på en framgångsrik karriär. Hans fotograf Peter Mokrosinski låter Stockholm bada i ett gyllene, varmt solljus men det är inget positivt med det. Hettan är som en förbannelse för pedofilen som rör sig kring Observatoriekullen som en osalig ande, oförmögen att finna själslig ro. Det finns en sorgsen och otäck ton i filmen som gör att man lider med mänskligheten, även om ingenting är svart och vitt utan fullt av nyanser. Det är en spännande historia; när kopplingen mellan mördaren och rymlingen från Hall blir uppenbar ökar tempot. Tyska skådespelare arbetas alltid in i den här seriens filmer, men för en gångs skull har det skett smärtfritt; här är det en tyska som spelar en kriminolog från Berlin.
I övrigt är det som alltid skönt att se Ekman och hans team; de ger den här tungsinta filmen en dos humor. Det kan behövas eftersom en stor ambition i manuset är att försöka förklara vad det är som driver en pedofil att ta ett så stort steg som att döda barn. Filmens svarta slut känns som en trovärdig konsekvens; Becks passivitet säger allt i scenen. Däremot undrar jag varför alla barn ser lätt 50-talsaktiga ut; ska det vara en symbol för en svunnen idyll som krossas… eller tolkar jag för mycket?
Om ambitionen med alla efterföljande Beck-filmer har varit att nå upp till samma klass som Mannen på balkongen har man misslyckats grovt. Det här är ett klassiskt exempel på hur man skapar spännande och relevanta kriminalfilmer. Det behövs fler sådana – inte bleka, massproducerade kopior.
Mannen på balkongen 1993-Sverige-Tyskland. 94 min. Färg. Producerad av Hans Lönnerheden. Regi: Daniel Alfredson. Manus: Jonas Cornell, Daniel Alfredson. Bok: Maj Sjöwall, Per Wahlöö. Foto: Peter Mokrosinski. I rollerna: Gösta Ekman (Martin Beck), Kjell Bergqvist (Lennart Kollberg), Rolf Lassgård (Gunvald Larsson), Niklas Hjulström, Bernt Ström, Jonas Falk… Tova Magnusson-Norling, Mats Arehn.
Trivia: Se Brandbilen som försvann för en lista på seriens andra filmer.
Guldbagge: Bästa manus.
