Den första filmen att visa upp Tage Danielsson som framstĂ„ende regissör blev med tiden en Ă€lskad sommarklassiker, lika svensk som hembrĂ€nt och regn i juni. Utlandslanseringen av den gick inte sĂ„ bra; den fick inte tĂ€vla i Cannes och den engelska titeln, âTo Go Ashoreâ, var synnerligen illa vald. Men det Ă€r okej. Vi svenskar har ingenting emot att behĂ„lla filmen för oss sjĂ€lva.
VÀntar pÄ Ensamholmen
Handlingen utspelar sig i skĂ€rgĂ„rden. PĂ„ Ensamholmen finns en stuga, kokta krĂ€ftor samt Lennart (Gösta Ekman) och Berit (Monica Zetterlund). De vĂ€ntar pĂ„ sina respektive, Kalle (Lars Ekborg) och Mona (Birgitta Andersson), som Ă€r pĂ„ vĂ€g till holmen i en segelbĂ„t. NĂ€r de vĂ€l nĂ€rmar sig sitt mĂ„l sker ett mindre haveri; det efterföljande rĂ€ddningsförsöket frĂ„n land misslyckas. PĂ„ holmen finns ingen telefon utan nu gĂ€ller det att övertala den tjurige fiskargubben Garbo (Hans Alfredson) att lĂ„na Lennart och Berit hans motorbĂ„t för att undsĂ€tta söndagsseglarna. Det Ă€r lĂ€ttare sagt Ă€n gjort. DĂ€r har vi en svensk tragedi i all sin prakt. Ingmar Bergmans religiösa mardrömmar bleknar i jĂ€mförelse â pĂ„ holmen finns de klarröda krĂ€ftorna men pĂ„ bĂ„ten finns dryckerna som krĂ€ftorna krĂ€va. För evigt tycks de vara separerade och det Ă€r sĂ„ sorgligt som det kan bli.
Vi följer kalabaliken som uppstĂ„r; hĂ€r finns mĂ„nga roliga scener med slapstick och kvicka replikvĂ€xlingar. Konceptet mĂ„ vara lika enkelt som en Lasse Ă berg-film, men filmmakarna fĂ„r Ă€ndĂ„ ut mycket av det och Ă€r inte rĂ€dda för att experimentera. HĂ€r finns till exempel ett smĂ„tt rubbat collage dĂ€r Andersson jagar âHatteâ Furuhagen som har ryckt Ă„t sig den falukorv som pluggar igen ett hĂ„l i skrovet. Den scenen kĂ€nns mycket 60-tal pĂ„ ett positivt sĂ€tt. Visst finns hĂ€r andra mindre lyckade inslag men det Ă€r priset man fĂ„r betala för experimentlustan.
Bitterljuv titelmelodi
Den tragiska sidan av filmen skulle inte komma till sin rÀtt om det inte vore för Martin Bodins vackra sommarfoto ute i skÀrgÄrden. HÀr finns förutsÀttningen för en underbar krÀftskiva, men det enda som aldrig sviker Àr för en gÄngs skull vÀdret. Det ackompanjeras av den bitterljuva titelmelodin vars livskraft tycks vara Ànnu starkare Àn filmens, sÀrskilt nÀr den sjungs av Zetterlund.
Större delen av rollistan Àr bekant frÄn sÄvÀl Danielssons regidebut, Svenska bilder (1964), som HasseÄtages revyer; samtliga Àr mycket minnesvÀrda. Gösta Ekman snubblar runt som om han redan vore Papphammar. Lars Ekborgs tjurige kapten Àr mycket sevÀrd i sina dambyxor. Hans Alfredsons koleriske fiskargubbe med obegriplig skÀrgÄrdsdialekt och en ohÀlsosam kÀrlek till Esther Williams har tagit sin plats i filmhistorien. Tage Danielsson sjÀlv Àr den stumme, otursdrabbade direktören som hÀnger med pÄ skutan. Kvinnorna har inte fÄtt riktigt lika roande roller, men Àr ÀndÄ ovÀrderliga för filmen.
Missa inte stunden dÀr Ekborg och Zetterlund dansar med varandra trots vattnet som separerar dem, samt de försök som görs att stjÀla Garbos nyckel till motorbÄten; Alfredson har en suverÀn scen dÀr han konfronterar Ensamholmens boende som just har misslyckats Ä det grövsta med att ta bÄten.
Filmen slutar pÄ ett makabert sÀtt som inte har nÄgonting med verkligheten att göra. Den understryker att det hÀr bara Àr en fantasi (som pricken över i:et fÄr vi en absurd hyllning till Televerket). Visst kan man se den hÀr filmen som en satir över hur sÄrbara vi kan vara trots det moderna samhÀllet. Men Àr det inte tÀnkbart att HasseÄtage bara ville att vi skulle ta en iskall öl, luta oss tillbaka och roas av svensk humor nÀr den Àr som mest finurlig?
Att angöra en brygga 1965-Sverige. 102 min. FĂ€rg. Producerad av Lars-Owe Carlberg. Regi: Tage Danielsson. Manus: Tage Danielsson, Hans Alfredson. Foto: Martin Bodin. SĂ„ng: âAtt angöra en bryggaâ (Lars FĂ€rnlöf). I rollerna: Monica Zetterlund (Berit), Birgitta Andersson (Mona), Katie Rolfsen (Inez), Hans Alfredson, Lars Ekborg, Gösta Ekman… Tage Danielsson, Hans Furuhagen.
I just saw this on UK Netflix, who for some reason are at present showing seemingly hundreds of Swedish films. Many of these are brilliant – and completely unknown in Britain. Ingmar Bergman is well-known in Britain, but he is not noticed by Netflix. This strange and deliriously funny film is so unknown it jumps up like a jack-in-the-box. The old ones are the best ones but this is firmly trapped in the 60’s – but a surreally Swedish 60’s. It’s so old it plays like the latest thing. This reductively-ridiculous disaster-comedy deconstructs – or simply destroys – everything, in an epic of slapstick-horror. Viking humour dies – laughing uncontrollably – while mucking about in boats. A message-in-a-bottle from someone else’s past that we’ve just got – what a joke! I just spent an evening in front of the TV stream chuckling to myself like a crazy person as this castaway comedy washed up in the wrong country for any rescue, and couldn’t help myself from ‘falling in the water’ (Hello! Spike) and drowning in tears of laughter at this nostalgia for the sheer isolated lunacy of a once would-be-trendy Sweden. If we’d ever known you Vikings were so splendidly silly we wouldn’t have given you such a bad press as you were raping and pillaging us into admiration for the depressing and guilt-ridden Mr. Bergman. If you’d tried to sell us ‘Et angora en brygga’ instead of unloading your angst on our shores we might have loved you more – or at least made allowances for you as total idiots, madly incapable of harming anyone but yourselves. And if only you had mastered the art of incompetent comedy sailing all those years ago we Brits would by now all have been speaking Viking as fluently – or at least as flob-a-dobally (thank-you Flower-Pot Men!) – as Alfredson’s fisherman, Garbo. Such eloquent nonsense! Such self-annihilating humour! Such unpretentious pratfalls! Such helpless laughter in the face of life’s little epics of comprehensive folly and disaster! Such triumphant merriment in the throes of ruin! Its a world of pain and disappointment masochistically enjoying the horror of it all with complete abandon and utter disregardo for the historic hangover. You Swedes are lovable failures, just like us Brits are learning how to be. And don’t worry that you failed hopelessly to capture the zeitgeist of the Swinging Sixties, because to be honest most of us missed it in Britain as well: looking back on these once-fashionable ideals they do seem universally relevant as utter folly. As heroic Sunday-sailors you swashbuckling crayfish-murdering Swedes really do wear the women’s trousers at home, as you desperately party as only angst-ridden recovering suicides can. The entire film is one seamlessly continuous perfect storm of laughter in which people are reduced to the helpless puppets of a hopelessly entangled puppeteer. I’ve never seen things not working out so well worked-out. A brilliant and sadly overlooked comedy. 5 stars for me. And I’m not even Swedish. But Garbo speaks – to me.