Hon var känd för sina västerbottniska arbetarromaner vars dialog var skriven på färgstark dialekt. Många minns nog även hur Sara Lidman stod upp för gruvarbetarna på 1960-talet samt hennes engagemang i Vietnamfrågan. Den här dokumentären skapar skickligt ett porträtt av författaren utan ett gäng ”talking heads”. Gunilla Bresky använder sig av Lidmans styrka, språket, på olika sätt. Här finns gott om bilder, från barndomen till de sista åren, samt klipp ur intervjuer och tv-program. Scener ur hennes liv återskapas med hjälp av skådespelare, men dess verkliga guldgruva, det som för oss närmare henne, är det mångåriga dagboksskrivandet. Här finns de privata funderingarna, upplästa på vacker dialekt av Ellenor Lindgren. 

2019-Sverige. 75 min. Färg/Svartvit. Producerad av Stina Gardell. Regi, manus: Gunilla Bresky. Musik: Johan Ramström.

Sista ordet: “Musiken som orkestern spelar kan med sin variationsrikedom i klang gestalta olika känslor, stämningar och betydelser. Dessutom lever och verkar orkestern i Sara Lidmans Västerbotten. Jag har använt ett extra instrument, nyckelharpan, som traditionellt inte finns i en symfoniorkester, men som har en stark folklig förankring. Nyckelharpan skapar en säregen klang i sammanhanget. Den får här symbolisera Saras allra innersta, samtidigt som symfoniorkestern står för världen, skogen, granarna, vindens sus. Det blir både storslaget och finstämt på samma gång.” (Ramström, ur pressmaterialet)

IMDb