I en skånsk småstad 1958 ansluter sig en ny saxofonist (Christer Boustedt) till ett dansband; hans talanger imponerar på de andra, men attityden leder till kollision med bandledaren (Anders Granström). Teatergruppen Oktoberbarns föreställning fick stor uppmärksamhet och filmversionen låg rätt i tiden i och med 1970-talets trend att blicka bakåt till 50-talet; jämförelser gjordes med Den sista föreställningen (1971). Klockren skildring av småstaden och bandet där saxofonisten allra helst vill bli en ny Charlie Parker. Filmen befriar sig inte helt från sin bakgrund som pjäs, men det är välgjort, välspelat och har bra musik.
1976-Sverige. 114 min. Svartvit. Producerad av Per Berglund. Regi: Stellan Olsson. Manus, pjäs: Henric Holmberg, Ninne Olsson. I rollerna: Henric Holmberg (Kennet Persson), Anders Granström (Sven Klang), Eva Remaeus (Gunnel Andersson), Christer Boustedt, Jan Lindell, Bo Gunnar Andersson… Per Eggers, Michael Segerström.
Trivia: Hela filmteamet delade en special-Guldbagge.
Sista ordet: “Inspelningen var en tid av lycka och roliga minnen och för altsaxofonisten Christer Boustedt blev det en stark revansch för den jazzmusik som han – och vi – älskade och stod för. Jag skrev teatermanuset med Henric Holmberg, som ville att det här skulle bli den ultimata musikteatern där femtiotalets ideologiska brytningar skulle uttryckas i musik. Att Christer Boustedt ringde på vår annons och anmälde sina tjänster var ju en formidabel lyckoträff, precis som mycket annat som inträffade under dom här åren. Förutom att vara medförfattare och regissör för teaterpjäsen, skrev jag tillsammans med Henric Holmberg filmanus, var regiassistent under inspelningen – lärde statisterna att dansa foxtrot, klippte deras hår och klämde i en halv tub brylcreme i varje bena – samt deltar i en kort scen som växeltelefonist.” (Olsson, Facebook)
