Henrik Schyfferts regidebut var en av de tidigaste svenska filmer jag såg under 2020. Det var en pressvisning i februari några veckor innan pandemin stängde biografer världen runt och orsakade en så pass försenad premiär för Spring Uje spring att det hade hunnit bli en bit in i december innan publiken fick sig en titt. Under året låg filmen där i minnet och förblev oöverträffad, oavsett hur många svenska premiärer jag betade av. Min recension var ganska kort, men efter triumfen på Guldbaggegalan nästan ett år efter pressvisningen kände jag att det var dags för en längre uppskattning av en film som förtjänar all kärlek.

Började som en scenföreställning
Berättelsen om Spring Uje spring börjar med en scenföreställning. Uje Brandelius hade haft framgångar som musiker med bandet Doktor Kosmos, men kände att han ville spela på sina ”teatrala strängar”, få clowna sig lite. Han lånade titeln på föreställningen från sin första soloskiva som hade kommit 2015; eftersom den var så pass självbiografisk måste det ha känts naturligt. Albumet släpptes innan han fick diagnosen Parkinsons sjukdom, men det var den livsavgörande nyheten som blev grunden för föreställningen.

Brandelius spelar sig själv, både på scen och i filmversionen, och fokus ligger på hur det gick till när han försökte tackla sin nya livssituation – eller snarare hur svårt det var för honom att acceptera vad som hänt och dela smärtan med sin egen familj, trots att det skulle vara mångas första instinkt.

Oförmåga att tackla traumat
Henrik Schyffert är ingen duvunge; hans bakgrund som regissör av musikvideor och reklamfilmer gjorde steget över till långfilm odramatiskt, åtminstone på pappret. Det måste även ha hjälpt att Schyffert hade ordentlig koll på Brandelius och Doktor Kosmos, som ett stort fan. Han älskade scenföreställningen och såg hur upplägget skulle fungera som film. Dessutom kunde han låna från sitt eget liv och sin skilsmässa. Så långt går det inte för Brandelius och hans sambo Therese Hörnqvist i filmen, men Ujes oförmåga att tackla traumat leder till en rubbning i kärleken och familjelivet som berör.

Det är ett svårt ämne, men alla inblandade gör det till förträfflig, väldigt rolig och gripande underhållning. Attityden är lättsam, men Parkinson hägrar som ett ständigt närvarande hot, en sjukdom som kommer att göra livet svårare med tiden; det handlar inte om att skoja bort det, utan hur utmaningen ska tacklas på bästa sätt. Schyffert och Brandelius kunde mötas i hur människor mitt i livet plötsligt måste stanna upp och förändra allt. Vi har sett berättelser om personer som blir sjuka förr, men sällan så här originellt.

Det finns en oerhörd värme i filmen, även i fotot, och det är lätt att imponeras av hur väl inte bara Brandelius och Hörnqvist utan även barnen finner sig som skådespelare i filmen – ett djärvt beslut av familjen. Resultatet är vardagsnära (inte minst miljöerna i Bredäng) och helt avväpnande. Här finns många dråpliga inslag, som hur Brandelius i rollen som programledare i lokalradion bemöter rasister och alla märkliga människor som ringer in, något som de flesta journalister har erfarenhet av.

Filmen får förstås en särskild nerv av Brandelius låtar som sömlöst vävs in i handlingen; här finns även scener där han repeterar med bandmedlemmar i Doktor Kosmos. Texterna är självutlämnande och de inslagen blir som en egen grekisk kör, en kommentar till hur Brandelius mår. Eftersom han är oförmögen att prata med kvinnan han älskar är det vi i publiken som får ta emot funderingarna. Det gör vi så gärna.

2020-Sverige. 78 min. Färg. Producerad av Anna-Klara Carlsten, Tomas Michaelsson. Regi: Henrik Schyffert. Manus: Uje Brandelius. Foto: Frida Wendel. I rollerna: Uje Brandelius, Therese Hörnqvist, Bixi Brandelius, Vega Brandelius, Irma Schultz.

Guldbaggar: Bästa film, manlig huvudroll (Brandelius), manus.

Sista ordet: “Jag har varit ett jättefan av Uje och Doktor Kosmos i en massa år. Sett dom på festivaler i Piteå och på klubbar i Örebro. Ujes musik låter inte som något annat. Den försöker inte anpassa sig eller följa trender. Den är en helt egen fantastisk liten genre. Jag har till och med gjort en bonad ovanför sängen på landet med titeln från deras låt ”På låtsas och på riktigt”. För det stämmer så bra med hur jag själv vill vara. Jag vill få leka och larva mig men också vara sann och vuxen. Och exakt så ska den här filmen vara.” (Schyffert, TriArt)

IMDb