Tidningen Arbetaren var inte glad när de fick chansen att recensera Nils Poppes regidebut. I stället för att imponeras av Poppes bedrift valde man att uppröras å alla skogsarbetares vägnar. ”En oförskämdhet” kallades filmen, där skogshuggare skildrades som ”ett mellanting mellan troll och barbarer och gangsters”. Pengar kallades dum och plump, men det Arbetaren åstadkom var mest att visa upp en häpnadsväckande brist på sinne för humor.

Filmen togs i huvudsak emot väl vid premiären, men dess klassikerstatus har bara stärkts genom åren.

På väg att hänga sig
Vi möter luffaren Harry Orvar Larsson (Poppe) precis när han tänker hänga sig. Men repet brister, så livet går vidare. Han har en kamrat i Anton Bodin (Elof Ahrle), en lika fattig filosof som absolut inte vill ha något jobb eller pengar. Så småningom tröttnar dock Harry på att kuska runt på landsvägarna och de skiljs åt. Han kommer till en stuga i skogen där han söker jobb hos sex bröder i skogshuggarbranschen. De bor tillsammans i stugan med en kokerska, Maria (Inga Landgré). Harry imponerar inte direkt på de brutala bröderna, men han får ändå en plats i gänget. Saker och ting förändras den dag bröderna råkar få veta att Harry är en arvtagare till en förmögenhet, något han själv inte anar…

Inspirerad av internationella föregångare
När Nils Poppe började regissera var han en erkänd komiker, men hade fortfarande sina största framgångar framför sig, dels som skådespelare (med komedier och dansfilmer tillsammans med Annalisa Ericson), dels som en talang bakom kameran (där vi även kan räkna in hans senare decennier som teaterdirektör). Ingenting av det han gjorde blev så bra som Pengar, en komedi som var tydligt inspirerad av internationella föregångare. Bröderna och deras kokerska doftar naturligtvis Snövit, men framför allt är det mycket Chaplin över Poppes tragikomiske luffare och den skickliga blandningen av humor och empati med samhällets svaga. Många kritiker hittade även likheter med René Clair.

Men Poppe och hans film står även stadigt på egna ben. Pengar kom vid en svår tid strax efter andra världskriget, då Europa försökte hämta sig. Satiren i filmen tar upp vilken stor plats pengar har i våra liv och vad det riskerar att göra med oss. Svärta går hand i hand med slapstick och det här är en film som vågar gå i moll mot slutet. En stor del av filmen hyllar livet och dess skönhet, men det betyder inte att allting slutar väl för vår luffare. Här finns många minnesvärda scener, från öppningen med Harrys självmordsförsök till slutet i myntverket, men framför allt är det ett stort nöje att se samspelet mellan Poppe och de sex skogshuggarna som likt Snövits dvärgar har döpts efter sina sinnelag. Svängningen när de inser att de sitter på en potentiell guldgruva i form av arvtagaren Harry resulterar i flera mycket roliga scener där luffaren till sist bygger upp självförtroende nog att börja ge igen för gammal ost, utan att någonsin förstå varför skogshuggarna plötsligt kysser marken han går på.

Poppe är briljant och har ett fint samspel med Landgré, som några år senare skulle bli hans hustru. Även Ahrle imponerar som hans kompis, den välformulerade livsnjutaren som skyr arbete likt pesten.

Nog är det en saga, även om Arbetarens recensent vägrade lyfta blicken från det socialrealistiska ”golvet”. Martin Bodins foto förstärker det fantastiska i flera scener, men han får också fram naturens skönhet i skogen. Budskapet att det finns andra värden än pengar har sällan förvaltats på ett så slående sätt som i Poppes händer.

Pengar – en tragikomisk saga 1946-Sverige. 97 min. Svartvit. Producerad av Harald Molander. Regi: Nils Poppe. Manus: Nils Poppe, Rolf Botvid. Foto: Martin Bodin. I rollerna: Nils Poppe (Harry Orvar Larsson), Sigge Fürst (Sigvard ”Sigge” Vildsint), Inga Landgré (Maria Bergdahl), Elof Ahrle, Carl Reinholdz, Hilding Rolin… Julia Caesar.

Trivia: Filmen blev senare en teaterföreställning.

IMDb