Dagen efter jag såg om den här klassikern begav jag mig till Långholmen där stora delar av filmen spelades in. Dess fängelse höll fortfarande på att avvecklas när Tage Danielsson och hans team gjorde vad som skulle bli ett inlägg i kriminalvårdsdebatten. Här finns tydliga inslag som påminner om filmens lite naiva, blommiga uttryck. Idag präglas Långholmen av turism i form av hotell, vandrarhem och servering. Men även av sin mörka historia.
Målar slogans på fängelsemuren
Vi möter Frida och hennes vän (Lena Nyman, Tage Danielsson) som är på sitt mest muntra, aktivistiska humör. De sjunger titelmelodin och målar slogans på fängelsemuren. Det uppskattas inte av vän av ordning och duon hamnar bakom galler. De släpps dock snart fria igen, tack vare en synnerligen närsynt fängelsedirektör (Gösta Ekman) och en fångvaktare (Hans Alfredson) som aldrig har uppmuntrats att tänka själv. En tid senare hamnar Harald Hansson (Ernst-Hugo Järegård) i fängelset efter att ha stulit silverpjäser. Frida, hennes vän och dottern (Margaretha Krook) till rådmannen vars hem utsattes för inbrottet slår sig samman för att befria Harald; dottern har nämligen blivit kär.
Inspirerades av en vissamling
Filmen inspirerades av skalden Birger Sjöberg och hans ”Fridas bok”, en vissamling som gavs ut 1922 och innehöll visan ”Släpp fångarne loss, det är vår!”. Det blev startskottet till en klassisk komedi, mycket uppskattad på sin tid, inte utan sin politiska udd. På sedvanligt Tage Danielssonskt, barnsligt men klokt vis förmedlas tankar kring att vi måste se upp med vår inre polis så att han inte krossar vår medmänsklighet. Kanske är det så att straffet i sig har ett mindre värde för individen och samhället än terapi? Filmen förblir kontroversiell eftersom behovet av en stark, humanistisk polismakt som kan skydda medborgarna inte har minskat med åren, lika lite som behovet av att kunna låsa in en viss typ av brottslingar under lång tid.
Släpp fångarne loss är en fantasi utan större närvaro i verkligheten – men accepterar man filmen främst som en lek av synnerligen begåvade filmskapare är det lätt att njuta av den. Här finns en oändlig mängd kreativa och galna infall. Den smittande musiken spelar en viktig roll. Danielsson fann stor nytta av den store jazzmusikern Rune Gustafsson i Mannen som slutade röka (1972) och även här är det Gustafssons arrangemang som gör filmen oemotståndligt medryckande. Regissören själv och Nyman är njutbara som ett storleksmässigt skrattretande par. Allra mest strålar Ekman och Krook, den förre en väldigt rolig Magoo-liknande figur som tror sig ha koll på allting.
Långholmens miljöer utnyttjas mycket väl som själva sinnebilden av ett klassiskt fängelse och Danielsson har som så ofta förr ett gott öga för fina bildlösningar. Det gäller till exempel öppningsscenen där en fartdåre (Rolf Sohlman) jagas av polisen och blir till sist omringad på ett effektfullt sätt.
Vid besöket på Långholmen läste jag om de omänskliga förhållanden som gällde förr på fängelset, i form av bestraffningar och förnedringar. Landets sista avrättning ägde rum på Långholmen, den första och enda med en giljotin. Politiken i Släpp fångarne loss i all ära, men den mycket av den omänsklighet som kritiseras i filmen låg trots allt flera decennier bort.
Släpp fångarne loss – det är vår! 1975-Sverige. 102 min. Färg. Producerad av Waldemar Bergendahl. Regi, manus: Tage Danielsson. Musik: Rune Gustafsson. I rollerna: Lena Nyman (Frida), Tage Danielsson (Fridas vän), Gösta Ekman (Frans), Hans Alfredson, Georg Årlin, Margaretha Krook… Ernst-Hugo Järegård, Jan Malmsjö, Rolf Sohlman.
Trivia: Filmen gjordes senare som teaterpjäs.
Guldbaggar: Bästa film, kvinnliga huvudroll (Krook).
