Hon var kĂ€nd för sina vĂ€sterbottniska arbetarromaner vars dialog var skriven pĂ„ fĂ€rgstark dialekt. MĂ„nga minns nog Ă€ven hur Sara Lidman stod upp för gruvarbetarna pĂ„ 1960-talet samt hennes engagemang i VietnamfrĂ„gan. Den hĂ€r dokumentĂ€ren skapar skickligt ett portrĂ€tt av författaren utan ett gĂ€ng âtalking headsâ. Gunilla Bresky anvĂ€nder sig av Lidmans styrka, sprĂ„ket, pĂ„ olika sĂ€tt. HĂ€r finns gott om bilder, frĂ„n barndomen till de sista Ă„ren, samt klipp ur intervjuer och tv-program. Scener ur hennes liv Ă„terskapas med hjĂ€lp av skĂ„despelare, men dess verkliga guldgruva, det som för oss nĂ€rmare henne, Ă€r det mĂ„ngĂ„riga dagboksskrivandet. HĂ€r finns de privata funderingarna, upplĂ€sta pĂ„ vacker dialekt av Ellenor Lindgren.Â
2019-Sverige. 75 min. FÀrg/Svartvit. Producerad av Stina Gardell. Regi, manus: Gunilla Bresky. Musik: Johan Ramström.
Sista ordet: “Musiken som orkestern spelar kan med sin variationsrikedom i klang gestalta olika kĂ€nslor, stĂ€mningar och betydelser. Dessutom lever och verkar orkestern i Sara Lidmans VĂ€sterbotten. Jag har anvĂ€nt ett extra instrument, nyckelharpan, som traditionellt inte finns i en symfoniorkester, men som har en stark folklig förankring. Nyckelharpan skapar en sĂ€regen klang i sammanhanget. Den fĂ„r hĂ€r symbolisera Saras allra innersta, samtidigt som symfoniorkestern stĂ„r för vĂ€rlden, skogen, granarna, vindens sus. Det blir bĂ„de storslaget och finstĂ€mt pĂ„ samma gĂ„ng.” (Ramström, ur pressmaterialet)