Jag har ingen egentlig relation till HĂ„kan Hellström. Det betyder inte att jag ansluter mig till skocken av fĂ„rskallar som klagar pĂ„ att “han kan ju inte sjunga”. Jag ser vad han gör, förstĂ„r att han Ă€r en stor poppoet och hĂ€pnas över hur han Ă€r den enda svenska artist som kan fylla Ullevi⊠men han gör mycket lite för mig, det Ă€r bara sĂ„. NĂ€r nyheten kom om att det planerades en film baserad pĂ„ Hellströms musik tĂ€nkte jag att det hĂ€r blir intressant. För mig spelar det ingen roll vad de inbitna fansen tycker. Det spĂ€nnande Ă€r ju att gĂ„ in i biosalongen som en Hellström-novis och se om det hĂ€r angĂ„r och berör Ă€ven mig.
Visade församlingen rumpan
Göteborgssonen PÄl har alltid haft ett komplicerat förhÄllande till sin musikaliska talang, Ànda sedan den dÀr stunden i kyrkan nÀr han var barn och skulle sjunga men valde att visa församlingen rumpan i stÀllet. Ett decennium senare hÀnger PÄl (Adam Lundgren) fortfarande ihop med Lena och Johnny (Josefin Neldén, Jonathan Andersson) och gör sitt bÀsta att stÄ emot sin farfars (Tomas von Brömssen) uppmaningar att det Àr dags att skaffa ett hederligt jobb.
En kvĂ€ll trĂ€ffar PĂ„l Eva (Disa Ăstrand) och charmas, samtidigt som hon upptĂ€cker att han har en talang som passar hennes band vĂ€l. PĂ„l gĂ„r med pĂ„ att spela trummor â sĂ„ lĂ€nge som han fĂ„r göra det med ögonbindel eftersom han inte klarar av att möta blickarna frĂ„n en publik. Men samtidigt har Lena alltid varit kĂ€r i PĂ„lâŠ
Fantasifull feelgood-rulle
Det Ă€r ett riktigt Hellström-fan som har skrivit manus. Cilla Jackert (som arbetade med regissörsduon i tv-serien Spung) utgick frĂ„n ett knippe typiska situationer i Hellströms lĂ„tar och byggde en berĂ€ttelse utifrĂ„n dem. Resultatet Ă€r en romantisk, fantasifull feelgood-rulle om en kille som hela tiden försöker hitta rĂ€tt med bĂ„de musiken och kĂ€rleken. Han Ă€r rĂ€tt dĂ„lig pĂ„ framför allt det sistnĂ€mnda, vilket Ă€r en (kanske?) charmigt frustrerande ingrediens i filmen. Man köper det, för det handlar Ă€ndĂ„ om mycket unga personer i en brinnande sökande fas och Lundgren fĂ„r oss att tycka om PĂ„l och sympatisera med hans problem. De stunder nĂ€r allas blickar faller pĂ„ honom och han spĂ„rar ur helt ger flera ovĂ€ntat skruvade tillfĂ€llen â och leder vackert fram till en oemotstĂ„ndligt gripande scen i kyrkan mot slutet.
Storyn (som tar sina irrvĂ€gar) spelar en mindre roll Ă€n det samlade intrycket dĂ€r det Ă€r viktigare med lekfullheten i det visuella, alla Hellström-blinkningar (för fansen) och de fina skĂ„despelarinsatserna; förutom Lundgren imponerar sĂ€rskilt von Brömssen och NeldĂ©n. Det Ă€r kanske inte alltid fullt ut engagerande, men filmen blommar ibland ut i en skön galenskap. HĂ€r finns drömska musiknummer, en scen dĂ€r Leif “Loket” Olsson lĂ„nar ut sin röst till en rĂ€ka (!), en annan dĂ€r Hellström dyker upp som gatumusikant medan Freddie Wadling och Ebbot Lundberg sitter bredvid som tvĂ„ ölgubbar.
MÄnga göteborgare uttryckte en förvÄning efter att ha sett filmen att deras hemstad kunde se sÄ magisk ut. MÄns MÄrlind och Björn Stein har inte lyckats sÀrskilt vÀl i Hollywood att döma av deras amerikanska filmer⊠men de har nog lÀrt sig mycket. De erfarenheterna har kokats ner i vad som, bÄde berÀttarmÀssigt och visuellt, Àr deras överlÀgset bÀsta svenska film.
KĂ€nn ingen sorg 2013-Sverige. 109 min. FĂ€rg. Widescreen. Producerad av Malcolm Lidbeck, David Olsson. Regi: MĂ„rlind & Stein. Manus: Cilla Jackert. Foto: Erik Sohlström. Klippning: HĂ„kan WĂ€rn. I rollerna: Adam Lundgren (PĂ„l), Disa Ăstrand (Eva), Josefin NeldĂ©n (Lena), Jonathan Andersson (Johnny), Tomas von Brömssen, Marie Richardson⊠Reine Brynolfsson, Gunilla Nyroos. Röst: Leif “Loket” Olsson. Cameo: HĂ„kan Hellström, Freddie Wadling, Ebbot Lundberg.
Guldbaggar: BĂ€sta klippning, ljud/ljuddesign.
Sista ordet: “Vi hade intensiva, tajta dagar dĂ€r vi repade de flesta scenerna och i den mĂ„n det gick Ă€ven pĂ„ inspelningsplats för att kĂ€nna pĂ„ scenerier och dĂ€r MĂ„ns och Björn kunde testa vinklar tillsammans med fotografen. Detta gjorde att nĂ€r vi sedan spelade in sparade vi oerhört mycket tid. Exempelvis i en scen som vi repade, vi mĂ€rkte att ingenting funkade och improviserade dĂ„ fram nĂ„got nytt. Om samma sak hade hĂ€nt pĂ„ inspelningsplats sĂ„ hade det ju varit panik för dĂ„ tickar pengarna och det resulterar i paniklösningar. Det Ă€r ocksĂ„ bra för dĂ„ kan man kĂ€nna pĂ„ karaktĂ€ren och lĂ€ra kĂ€nna de andra skĂ„disarna.” (Lundgren, Moviezine)
