Den 3 juli 1988 mördades ett gift par och deras 15-årige son i det västerbottniska samhället Åmsele av Juha Valjakkala och hans flickvän Marita Routalammi. Far och son, som hade upptäckt att paret stulit en av deras cyklar, sköts i huvudet med ett hagelgevär. När hennes man och son inte kom hem begav sig mamman i familjen ut för att hitta dem men stötte i stället på deras mördare. Hon hittades senare, ihjälslagen, med halsen avskuren och flera knivhugg i sidan.

Morden var så besinningslöst kalla att de engagerade hela Norden, inte minst under mördarjakten. Det är inget mysterium varför Jan Troell mötte ett så starkt motstånd i Åmsele när han bestämde sig för att skildra mördarna på film – om än i fiktiv form.

Två vilsna ungdomar i Finland
Första gången vi möter Jari och Minna (Antti Reini, Maria Heiskanen) är som två vilsna ungdomar i Finland. Minna imponeras omedelbart av Jaris färgstarka charm, även om hon snart inser att han kan vara farlig. Hemma hos Jari får Minna veta att han spelar i ett band och att han har ett förflutet som småtjuv, men att han hyser drömmar om storverk. Hon dras snart in i hans kriminella liv. Efter att Jari suttit inne en tid, och Minna mer eller mindre bestämt sig för att göra slut, kommer han till hennes lägenhet och säger att de ska till Amsterdam. Minna kan inte stå emot – och anar inte att ett bekymmersfritt liv nere på kontinenten är en hägring för dem.

Satte hedern på spel
Författaren Per Olov Enquist attraherades av den här berättelsen, kanske för att den utspelas i hans hembygd och för att han ville försöka förstå vad som drev de två mördarna. Det faktum att han och Troell, en högt aktad regissör, på sätt och vis satte sin heder på spel med den här filmatiseringen, gjorde att det gick att ta den på allvar och inte som ett billigt sätt att tjäna pengar på en tragedi. Lyckas de med sitt uppsåt? Ja, men inte fullt ut. Filmen är mycket osentimental och uppdelad i flera kapitel. Mycket lite tid ägnas åt de två huvudrollernas bakgrund, vilket gör att det är lite svårt att förstå dem. Jari var tidigt ett ruttet äpple och Minna blir mest ännu en av de där kvinnorna som skriver brev till seriemördare i fängelse. Enquist försöker ibland komplicera deras förhållande, men maktbalansen är tämligen klar från början. Minnas stora omsorg om några kaniner i parets vårdnad blir en absurd kontrast till känslokylan i samband med morden.

Reini och Heiskanen var nybörjare när filmen spelades in, men är ändå mycket sevärda och passar väl in i hur Troell, både som regissör och fotograf, suggestivt fångar ödsligheten i norra Sveriges skogsområden och byar. Det blir en sevärd illustration av parets isolering från ett normalt liv. Det är ofta en dokumentär känsla i filmen, med en obehaglig och sorgfylld stämning.

Enquist lyckas inte komma in på djupet, vilket är synd. Men det är ändå en effektfull uppvisning av ondska, för det är svårt att beskriva det på något annat sätt i det här fallet, samt den makt som en person kan få över en annan i ett förhållande. Åmselebor kanske känner en djup otillfredsställelse med filmen… men det är ett lovvärt försök att förstå mekanismerna bakom civila mord som nästan liknar en krigssituation.

Il Capitano 1991-Sverige-Tyskland-Finland-Danmark. 109 min. Färg. Producerad av Göran Setterberg. Regi, foto, klippning: Jan Troell. Manus: Per Olov Enquist, Jan Troell, Göran Setterberg. I rollerna: Maria Heiskanen (Minna), Antti Reini (Jari), Berto Marklund (Polisen), Antti Vierikko, Harri Mallenius, Marjut Dahlström.

Guldbagge: Bästa film. Berlin: Bästa regi.

Sista ordet: “‘Sagolandet’ är min mest originella film på något sätt. ‘Här har du ditt liv’ står på sitt sätt mitt hjärta närmast av spelfilmerna. ‘Il Capitano’ tycker jag är filmatiskt bäst, eller håller bäst.” (Troell, GP)

IMDb