Julen närmar sig i Gävle och en fredagskväll på det lokala danshaket väcker Inger Forsberg (Helena Bergström) uppmärksamhet; hon har nyligen flyttat hem igen från Stockholm med sin son. Colin Nutleys andra långfilm är lika underhållande som debuten Nionde kompaniet (1987), även om den fick skäll av en del kritiker, och har samma skarpa observationsförmåga. Att vistas med de här människorna ute på lokal innebär en hög grad av rodnande igenkännande; skvallret och spriten flödar i småstaden. Skildringen av dansbandskulturen flyter smidigt ihop med dramats övriga delar och skapar en förutsägbar men medryckande, rolig och även mörk historia.
1990-Sverige. 111 min. Färg. Producerad av Waldemar Bergendahl. Regi: Colin Nutley. Manus: Colin Nutley, Johanna Hald, Catti Edfeldt, Kjell Sundstedt. I rollerna: Helena Bergström (Inger Forsberg), Jan Mybrand (Kaj), Johannes Brost (Lennart), Ing-Marie Carlsson, Reine Brynolfsson, Carl Kjellgren… Tomas Fryk, Lennart Hjulström, Loa Falkman, Leif Andrée.
Trivia: Några av de dansband som uppträder är Berth Idoffs, Ingmar Nordströms orkester, Lotta & Anders Engbergs orkester samt Thor Görans.
Sista ordet: “Jag har träffat många band och rest runt med dem. Man får höra ungefär samma historier. Varje band består av fem eller sex killar och det finns alltid en splittring mellan dem som kollar efter brudar och dem som inte gör det: ‘The good guys and the bad guys’. Och det finns alltid en polistyp i bandet, moralisten. Och en som har fått till vana att ragga upp brudar. […] Det är 600 000 människor som går ut och dansar varje vecka, det är ju helt otroligt i ett land med bara 8 miljoner invånare. Det finns 3 000 dansband i Sverige och det är en sådan viktig del av kulturen att det inte går att förneka den.” (Nutley, Dagens Nyheter)
