Jag minns att den här filmen diskuterades som hastigast vid ett tillfälle under 60-poängskursen i filmvetenskap. Självklart hånades den av mina klasskamrater på samma vis som de skrattade åt Titanic som dominerade varenda biograf vid tillfället. Båda filmer är givetvis betydligt simplare än de komplicerade cineastfester som vi försökte analysera, men det mina klasskamrater vägrade förstå var att inte alla filmer kan bedömas efter samma måttstock. Jägarna är trots allt en av Kjell Sundvalls mest lyckade thrillers, välgjord på många sätt och kanske lite för enkelspårig på andra sätt… men ändå mycket effektiv.
Planer på att flytta hem
Efter tjugo år som polis i Stockholm återvänder Erik Bäckström (Rolf Lassgård) till sin hembygd, en liten by i Norrbotten. Anledningen är faderns begravning, men det blir framför allt ett tillfälle att berätta för brodern Leif (Lennart Jähkel) att Erik planerar att flytta hem igen. Leif blir överlycklig och för Eriks del känns det skönt att lämna en stad där våldet har blivit allt grövre; för en tid sedan blev han skjuten av en bankrånare. Erik tar tjänsten som kriminalassistent i bygden och flyttar till föräldrarnas gamla gård där Leif bor.
Men på tjugo år hinner mycket hända och Erik inser snart att hans vistelse i Stockholm har gjort honom främmande för många av hembygdens seder. Han försöker att väcka liv i en gammal utredning där tjuvskyttar slaktar renar, men han är den ende i polishuset som visar något större intresse för fallet. Erik blir bekymrad när han får veta att Leif ingår i ett jaktlag som är huvudmisstänkta, men Leif är allt annat än mottaglig för “bror duktig”-fasoner.
Uppgörelse med hembygden
På sätt och vis är det fascinerande att se regissörens uppgörelse med sin hembygd. Sundvall är uppväxt i Älvsbyn där filmen även har spelats in och han verkar ha ett tudelat förhållande till Norrbotten. Å ena sidan ser han till att fotografen Kjell Lagerroos fångar så natursköna bilder av landskapet som möjligt, å andra sidan kryddar han manuset med alla tänkbara klyschor om norrlänningar som det bara är möjligt. Men samtidigt är Sundvall skottsäker eftersom han är född i bygden och bestämt hävdade vid filmens premiär att mer eller mindre alla inslag i handlingen är tagna ur verkligheten, från filippinskan till allt hembränt och tjuvskyttet. I Sundvalls värld är det ett faktum som man bara får ta, en naturlig del av en vildvuxen terräng i Sverige.
Liksom i hans tidigare I lagens namn (1986) visar han att spänningsfilmer är en genre han behärskar. Uppgörelsen mellan Lassgård och den allt mer psykotiske brodern engagerar, liksom jaktlagets desperata försök att dölja sina oförrätter. Visst blir det kanske lite väl mycket med den sidohistoria där filippinskan har huvudrollen, men det är ändå en naturlig pusselbit i skildringen av en manlighet i förfall.
Skådespelarna lyfter dramatiken, särskilt Lassgård och Jähkel som ett brödrapar som snabbt inser att de tidigt tog dramatiskt skilda vägar i livet och att deras återförening är dödfödd. I birollerna utmärker sig bland andra Tomas Norström. Det är väl ingen slump att han och Jähkel återförenades för en annan Norrlandsskildring, Pistvakt – en vintersaga (1998-2000). Kanske kände de att Jägarna behövde balanseras med lättsammare pr för Norrland…
Jägarna 1996-Sverige. 118 min. Färg. Widescreen. Producerad av Joakim Hansson, Björn Carlström. Regi: Kjell Sundvall. Manus: Kjell Sundvall, Björn Carlström. Foto: Kjell Lagerroos. I rollerna: Rolf Lassgård (Erik Bäckström), Lennart Jähkel (Leif Bäckström), Jarmo Mäkinen (Tomme Harela), Tomas Norström, Thomas Hedengran, Göran Forsmark… Helena Bergström.
Trivia: Följd av Jägarna 2 (2011) samt en tv-serie, Jägarna (2018- ).
Guldbaggar: Bästa regi, manliga biroll (Jähkel).
Sista ordet: “Jag hade premiär i Älvsbyn förra veckan och jag har alla tänderna kvar efter den natten. Jag var hemma hos folk och drack brännvin och jag var hemma hos jägare som tyckte ‘helvete Sundvall vilken bra film du gjort’. En kom med en femlitersdunk hembränt på morgonen efteråt också. Och fem liter hembränt i Älvsbyn är som fem plus i Aftonbladet. Eller bättre. […] Vissa säger att ‘varför inte göra en trevlig film om Norrbotten’. Visst kan jag göra en trevlig film om Pajala Lionsförening utan motsättningar, men guuud så tråkigt.” (Sundvall, Aftonbladet)
