Efter den fina kriminalfilmen Mannen från Mallorca (1984) sneglade Bo Widerberg åt Torgny Lindgren. Det var kanske inte så överraskande. Född i Västerbotten (något han ofta återkom till i sina romaner) och med ett starkt samhälleligt engagemang känns akademiledamoten som en man med båda fötterna stadigt på jorden, precis som Widerberg. När regissören tog sig an Lindgrens roman “Ormens väg på hälleberget” kändes resultatet mycket widerbergskt – det är arbetarklasskildring och naturlyrik i en passionerad blandning.
Arrendet måste betalas in natura
Vi följer en familj i en liten by i Västerbotten under andra halvan av 1800-talet. Änkan Tea Alexisdotter (Stina Ekblad) mister sitt hem till handelsmannen Ol Karlsa (Ernst Günther) när hennes far hänger sig. Karlsa kräver att arrendet betalas in natura; finns inte pengar kan han ju alltid få nyttja Teas kropp istället. Hon går motvilligt med på det och den lösningen håller i sig genom åren, även efter det att Tea föder en flicka, Eva. När Ol Karlsa dör av sitt “surben” (kallbrand), tar hans son Karl Orsa (Stellan Skarsgård) över handelsboden och de arrenden som är knutna till familjen. Även han ser till att bruka Teas kropp som betalning, men när tjuven Jakob (Tomas von Brömssen) flyttar in hos henne blir det möjligt för dem att betala arrendet i pengar.
Tea kan nu fokusera på att ta hand om sin familj, men det dröjer inte länge förrän Karl Orsa ser till att polisen får veta att Jakob bor hos Tea. Driften är stark och Karl vill helst fortsätta ta ut arrendet in natura… kanske även av Eva när Teas krafter sinar.
Fin balans i fotot
Det är en mycket stark historia. Byn är fiktiv, men det är lätt att tänka sig liknande omständigheter under de svåra svältåren på 1860-talet. Visst är det vackra vyer av norra Sverige som regissören förför oss med, men det är ändå svårt att jämföra med exempelvis Elvira Madigan (1967) som ibland har kritiserats för sitt schamporeklam-liknande foto. Jörgen Persson håller en fin balans mellan naturens skönhet och människornas lidanden. Överhuvudtaget är det väldigt lite sentimentalitet i filmen; här finns en attityd att allt elände som sker är något man bara måste svälja. Widerberg väljer några få tillfällen då han vill beröra oss lite extra och det gör han med hjälp av Stefan Nilssons fina musik på ett lågmält, skickligt sätt, som i den sista scenen.
Den osentimentala attityden är dock inte helt oproblematisk. Berättelsen är proppfull med tragiska händelser och varje gång de inträffar klipper regissören bort och spolar framåt några månader eller år. Det gör delvis att eländet inte tillåts att få drabba oss på ett obekvämt sätt (vi besparas all sorg eftersom det inte finns tid att uppleva den), delvis att Widerbergs berättande känns lite påskyndat. Vi kastas från den ena händelsen till den andra och när den relativt korta filmen är slut har gott och väl fyra decennier avverkats.
Trots det är Ormens väg på hälleberget onekligen en mycket sevärd film. Om man bortser från de plågsamt otillfredsställande specialeffekter som ska illustrera ett jordskred i slutet bjuds vi på en skoningslös betraktelse över människans natur – det giriga begäret hos handlarna, förlåtelsen hos Tea, godheten hos en man vars enda synd är tjuveri (Jakob). Skådespelarna är mestadels lysande, även Skarsgård trots att han knappast övertygar som den äldre Karl Orsa.
Ormens väg på hälleberget 1986-Sverige. 112 min. Färg. Producerad av Göran Lindström. Regi, manus, klippning: Bo Widerberg. Bok: Torgny Lindgren. Foto: Jörgen Persson. Musik: Stefan Nilsson. I rollerna: Stina Ekblad (Tea Alexisdotter), Stellan Skarsgård (Karl Orsa Markström), Reine Brynolfsson (Johan “Jani” Johansson), Pernilla August, Tomas von Brömssen, Pernilla Wahlgren… Ernst Günther, Johan Widerberg, Melinda Kinnaman, Nils Brandt.
Guldbagge: Bästa kvinnliga huvudroll (Ekblad).
Sista ordet: “Han är ond i den meningen att hans handlingar gör ont. Men han är ingen sadist. Det handlar mer om egennytta och ett litet perverterat ordningssinne.” (Skarsgård om Karl Orsa, Sydsvenska Dagbladet)
