NÀr Nahid Persson Sarvestani vÀxte upp i staden Shiraz i Iran pÄ 60- och 70-talet var det under enkla förhÄllanden, men som liten flicka brukade hon se pÄ tv och drömma om drottning Farah som tycktes leva ett liv som taget ur en sagobok. Hennes fascination inför shahens hustru utbyttes under tonÄren mot en illvilja mot den regim som avrÀttade oliktÀnkande och tillsammans med familjemedlemmar engagerade sig Nahid i frihetskampen mot shahen. Det slutade 1979 med att den iranska kungafamiljen flydde utomlands och ayatollah Khomeini installerades som statsöverhuvud. Iran blev en teokrati och till Nahids fasa dröjde det inte lÀnge förrÀn det visade sig att det iranska folket hade bytt ut en diktatur mot nÄgot Ànnu vÀrre.
30 Ă„r senare Ă€r Nahid en svensk dokumentĂ€rfilmare som har prisats (och fördömts i Iran) för sin film Bakom prostitutionens slöja (2004)… men drottning Farahs sagogestalt hĂ€grar fortfarande.
Ett ömtÄligt samarbete
Den forna drottningen av Iran bor numera i en flott vĂ„ning i Paris och nĂ€r Persson Sarvestani kontaktar henne gĂ„r hon med pĂ„ att trĂ€ffa sin landsmaninna för att diskutera vad filmen ska handla om. Det ömtĂ„liga samarbetet stöter pĂ„ sitt första hinder nĂ€r Farahs sekreterare tar reda pĂ„ att Persson Sarvestani var aktiv i kampen mot shahen pĂ„ 70-talet. DĂ„ vill Farah avsluta projektet, men nĂ€r hon vĂ€l fĂ„r se en liten trailer av vad Persson Sarvestani hann filma gĂ„r drottningen med pĂ„ att trĂ€ffa regissören igen. Det Ă€r inte första gĂ„ngen som Farah kĂ€nner tvivel, men Persson Sarvestani tvekar Ă€ven hon inför vart projektet ska ta vĂ€gen…
Charmerande, sofistikerad person
Som tittare följer man med frĂ„n början av Persson Sarvestanis resa och det Ă€r lĂ€tt att förstĂ„ hennes kĂ€nslor. Drottning Farah Ă€r en charmerande, sofistikerad person som engagerar sig för vĂ€lgörenhet och ofta stoppas pĂ„ Paris gator av beundrare och landsmĂ€n som vill uttrycka sin vördnad. Nahid och Farah utvecklar nĂ„got som faktiskt liknar en uppriktig vĂ€nskap och de trivs i varandras sĂ€llskap trots att deras politiska Ă„sikter skiljer sig Ă„t. Men samtidigt mĂ„ste det ju finnas ett syfte med att göra filmen och det finns obekvĂ€ma frĂ„gor om shahens diktatur som Persson Sarvestani vill stĂ€lla… men hon har Ă„ngest inför att ta det steget och riktlinjen för filmen förblir ett frĂ„getecken för henne.
Denna tvekan Àr en del av charmen eftersom filmen samtidigt mycket medvetet berÀttar en spÀnnande historia (med hjÀlp av arkivbilder pÄminns vi om kungafamiljens dramatiska flykt) och visar Àven hur tiden och erfarenheten av den nuvarande brutala regimen i Iran lÀker sÄr mellan gamla fiender och förenar frihetstörstande iranier. De tvÄ kvinnorna förenas Àven i sorg med tanke pÄ att Nahids bror avrÀttades av prÀstdiktaturen och att Farahs kliniskt deprimerade dotter tog livet av sig i London 2001.
FÄr Persson Sarvestani svar pÄ sina obekvÀma frÄgor? Ja, pÄ ett undvikande sÀtt som tydliggör att Farah vÀgrar kÀnnas vid att hennes man styrde över en diktatur. Men samtidigt erkÀnner hon att ifall shahen hade genomfört reformer hade den islamiska revolutionen kunnat kvÀvas i sin linda. Hon Àr onekligen en fascinerande kvinna, pÄ sÀtt och vis balsamerad i en krets av mÀnniskor (och med ett fett bankkonto) som gör det möjligt för henne att behÄlla illusionen av sin monarki, Àven om makten och inflytandet Àr noll.
Att Persson Sarvestani konstaterar att hon har blivit ett fan av Farah men aldrig kommer att bli rojalist tÀcker innebörden av deras relation pÄ ett klarsynt men ÀndÄ lite rörande vis. Sagan finns kvar, men satt i perspektiv.
Drottningen och jag 2009-Sverige. 90 min. FÀrg. Producerad av Nahid Persson Sarvestani, Setareh Sarvestani. Regi: Nahid Persson Sarvestani. Manus: Zinat S. Lloyd, Nahid Persson Sarvestani.
Sista ordet: “MĂ„nga av Farah Dibas anhĂ€ngare Ă€r vĂ€ldigt upprörda över att hon stĂ€llde upp i filmen. Men jag tror att Ă€ven hon vinner pĂ„ det hĂ€r. Det Ă€r svĂ„rt att inte tycka om henne. Hon, liksom jag, har förĂ€ndrats. Vi har bĂ„da tvĂ„ lĂ€rt oss saker under samtalets gĂ„ng.” (Persson Sarvestani, Svenska Dagbladet)
