Det finns en scen ungefär halvvägs in i Flickan (2009) som fick mig att tänka att jag praktiskt taget kunde känna skogens sommardofter slå mot mig, då flickan och hennes kompis fångar grodyngel i en liten sjö. Strax innan jag skrev den här recensionen läste jag en intervju med filmens regissör Fredrik Edfeldt som hade publicerats i Svenska Dagbladet vid Flickans premiär. Där berättade han följande: “Film kan ju få en att känna lukter, ljus och väderomslag. Det försökte vi reclaima.” Om man tillåts få fortsätta med svengelskan kan man lugnt påstå att det är mission accomplished på den utmaningen.

Biståndsarbetare på väg till Afrika
Vi får aldrig veta exakt när berättelsen utspelas, även om det är kul att gissa under filmens gång med tanke på alla tidsmarkörer. Vi befinner oss troligtvis i slutet av 70-talet eller början av 80-talet. Två biståndsarbetare (Shanti Roney, Annika Hallin) är på väg till Afrika och har kommit överens med sin 11-åriga dotters (Blanca Engström) faster Anna (Tova Magnusson-Norling) att hon ska bo i deras hus på landet och ta hand om flickan i några veckor. Problemet med Anna är att hon inte är så stabil som föräldrarna tror. Hon har en tendens att alltid ha ett glas vin vid sin sida och ställer gärna till med fest i huset oavsett hur olämpligt det kan vara med ett barn i sin vård.

Efter en av festerna bestämmer sig Anna för att följa rösten i sitt samvete – och lämna barnet ensamt eftersom hon vill utforska en ny relation med en karl hon just har träffat. Eftersom livet med Anna har varit mest till besvär ser inte flickan något egentligt problem med att bo i huset ensam. Hon lär känna en grannpojke och lär sig en och annan livsläxa… men ju fler dagar som går, desto större blir utmaningen att klara sig på egen hand.

Nostalgisk skildring
På sätt och vis påminner filmen mig om Kay Pollaks fina Barnens ö (1980), en annan barndomsskildring som visade hur problematiskt steget över till vuxenvärlden är för den som är på väg att få en någorlunda vuxen kropp men ändå har ett barns förstånd. Där är inte flickan ännu, men däremot några av birollerna, två tonårstjejer som friskt talar om att “knulla” men inte har nått någon mognad alls. Vid sidan om står de två barn, flickan och grannpojken, som ännu slipper befatta sig med tonårens besvär men ändå utsätts för de äldre flickornas oförstånd. Filmen är nostalgisk, inte bara i skildringen av barndomen och hur barn ser på vuxna och deras märkliga beteenden, men även på ett hembygdsmässigt sätt.

Berättelsen utspelar sig på landet och all dess lyrik fångas på ett oemotståndligt sätt av fotografen Hoyte van Hoytema som även skickligt använder sommardagarnas skymningar som en reflektion av filmens mörkare delar, då flickan börjar känna av ensamheten och de praktiska problem som hennes situation skapar. Engström är engagerande att följa och får fint stöd av starka skådespelare som Magnusson-Norling samt Ia Langhammer och Leif Andrée som grannarna.

Filmen slutar med vad jag tolkar som en blinkning åt François Truffauts De 400 slagen (1959), kanske den mest klassiska filmen om utsatta barn. Just det som känns bekant med Flickan är dess akilleshäl, men i stort sett är Edfeldts långfilmsdebut ändå en stark upplevelse.

Flickan 2009-Sverige. 100 min. Färg. Widescreen. Producerad av David Olsson. Regi: Fredrik Edfeldt. Manus: Karin Arrhenius. Foto: Hoyte van Hoytema. Musik: Dan Berridge. I rollerna: Blanca Engström (Flickan), Shanti Roney (Pappan), Annika Hallin (Mamman), Calle Lindqvist, Tova Magnusson-Norling, Leif Andrée… Ia Langhammer.

Guldbagge: Bästa foto.

Sista ordet: “Vi ville ha en övergång mellan det skrikiga och dominanta 70-­talet och 80-talets ‘satsa på sig själv’-kultur som kom lite senare. Det var roligt att utforska denna tid innan det fanns datorer, mobiltelefoner och Facebook.” (Arrhenius, Dagens Nyheter)

IMDb