Det kanske mest berömda omdömet om Stefan Jarls filmdebut gavs av Curt Bergquist, redaktör för Svensk SocialvĂ„rdstidning. “Ett filmdravel om slashasar”, konstaterade han om Dom kallar oss mods och hjĂ€lpte sjĂ€lv till indirekt att understryka de samhĂ€llsproblem som filmen tar upp. De flesta filmkritiker hade en mognare instĂ€llning och insĂ„g vĂ€rdet i skildringen av ungdomar pĂ„ glid. Ăn idag kĂ€nns Dom kallar oss mods relevant. 40 Ă„r har gĂ„tt, men att fĂ„nga upp barn som balanserar pĂ„ en avgrund Ă€r fortfarande en utmaning för samhĂ€llet.
Började som ett tv-projekt
Jarl och Jan Lindqvist mötte Kenta och Stoffe första gĂ„ngen under ett tv-projekt i mitten av 60-talet. DĂ„ var regissörerna filmskoleelever och tonĂ„ringarna Kenneth “Kenta” Gustafsson och Gustav “Stoffe” Svensson utmĂ€rkte sig bland ett gĂ€ng ungdomar som hĂ€ngde pĂ„ en fritidslokal i Stockholms innerstad. NĂ€r Jarl och Lindqvist bestĂ€mde sig för att skildra verkligheten för utsatta ungdomar Ă„tervĂ€nde de till Kenta och Stoffe. Deras karisma bĂ€r onekligen upp mycket av det slutliga resultatet. PĂ„ sĂ€tt och vis kan jag förstĂ„ varför Curt Bergquist reagerade som han gjorde. NĂ€r vi först lĂ€r kĂ€nna duon och deras polare fĂ„r man rĂ€kna med att lyssna pĂ„ en massa skitsnack frĂ„n naiva men kaxiga tonĂ„ringar. För Kenta och Stoffe Ă€r “svenssonlivet” inget alternativ. Stiga upp tidigt, Ă„ka till jobbet och somna framför tv:n, att sitta fast i VĂ€llingby med fru och barn… vad Ă€r det nĂ€r man kan resa ut i vĂ€rlden, nĂ€r alla möjligheter finns?
Men att vifta bort dem med argumentet “slashasar” Ă€r att ignorera verkligheten lika ihĂ€rdigt som Kenta och Stoffe gör. Tidigt i filmen intervjuar regissörerna en av polarna som pĂ„pekar att Kenta och Stoffe super för mycket och att de kommer att sluta antingen som narkomaner eller brottslingar. Han har heller inga illusioner om sin egen framtid… men lĂ€ngre in i intervjun visar sig det snacket bara vara en fasad. Han hoppas visst pĂ„ en framtid, men att erkĂ€nna det vore nĂ€stan som att bedra det viktigaste hĂ€r i vĂ€rlden, polarna.
PlÄgsamt uppenbar orsakskedja
Det finns givetvis en oerhörd tragik i den hÀr filmen, Àven om regissörerna inte vÀltrar sig i den. GÄng pÄ gÄng vittnar de hÀr ungdomarna om hur alkoholiserade förÀldrar har misshandlat dem och att socialen har skickat dem till fosterhem. Orsakskedjan till varför de befinner sig i sin nuvarande situation Àr plÄgsamt uppenbar. NÄgon lösning erbjuds vi inte, men filmens frÀmsta uppgift Àr att illustrera problemet, vilket den gör med önskvÀrd effekt.
Det finns visserligen partier som kĂ€nns mindre angelĂ€gna, sĂ€rskilt en sexscen som gav censurproblem och verkligen inte tillför nĂ„gonting. Jarl Ă€r en stolt manipulatör och det Ă€r mĂ„nga scener i filmen som Ă€r arrangerade, men Kenta och Stoffe “spelar” sina roller vĂ€l och sanningen blir inte lidande. Som tidsdokument, över hur Stockholm sĂ„g ut pĂ„ den tiden samt hur ungdomar klĂ€dde sig och pratade, Ă€r Dom kallar oss mods givetvis oemotstĂ„ndlig.
Det lÄg en kollektiv satsning bakom filmen i en tid dÄ vÀnstern var stark. I slutÀndan Àr dock det mest minnesvÀrda med filmen dess enkla skildring av tvÄ pojkar i en tid i deras liv dÄ det fortfarande fanns hopp om att de kunde rÀddas.
Dom kallar oss mods 1968-Sverige. 101 min. Svartvit. Producerad av Stefan Jarl. Regi, manus: Stefan Jarl, Jan Lindqvist.Â
Trivia: TvÄ uppföljare; först ut Àr Ett anstÀndigt liv (1979). DokumentÀren Kenta lever (2020) handlar om Gustafssons musikliv.
Sista ordet: “[Jag och Lindqvist] sa till [Rune Waldekrantz, dĂ„ rektor för Filmskolan]: ‘Vi lĂ€mnar Filmskolan, men dĂ„ kommer ni att fĂ„ pengar över som vi egentligen skulle haft till vĂ„r utbildning. Vi vill ha ut de pengarna nu i stĂ€llet.’ Det mĂ€rkliga var att Rune Waldekrantz drev igenom vĂ„rt krav i Filmskolans styrelse dĂ€r det pĂ„gick ett stĂ€ndigt brĂ„k om hur skolan skulle drivas. Det var verkligen upprorets tid. Trots att vi var sĂ„ uppkĂ€ftiga och gapiga sa Rune: ‘Vi har rĂ€knat ut vad vi skulle ha lagt för pengar pĂ„ er, ni fĂ„r 90 000 kronor.’ Rune var vĂ€l glad att bli av med oss. De 90 000 tog vi glatt emot och gjorde filmen.” (Jarl, “Stefan Jarl â En intervjubok”)
