När Ulf Dageby, som hade skrivit den mycket effektfulla musiken till Ett anständigt liv (1979), fick se de första scener som Stefan Jarl hade filmat för den avslutande delen i Modstrilogin, Det sociala arvet, valde han att hoppa av. Han trodde helt enkelt att filmen skulle bli dålig och lät Jarl få veta det.
Regissören blev så pass förtvivlad att han inte kunde fortsätta arbeta på några månader… men sedan kom han att drivas av en revanschlusta. Det blev en film till sist. Till skillnad från mörkret i Ett anständigt liv har Det sociala arvet mycket ljus. Ingen var mer förvånad än Stefan Jarl själv.
Ett meddelande på telefonsvararen
Det börjar med dramatik. Precis som i de två första filmerna gillar regissören att återskapa verkliga händelser för en publik som missade upplevelsen. Här är det ett meddelande på telefonsvararen från “Stoffe” Svenssons änka till Jarl. Hon är medveten om regissörens planer på att göra en tredje film om hennes make och “Kenta” Gustafsson och säger åt honom att hålla sig långt borta från henne och sonen. Tonen är så pass hotfull att Jarl väljer att respektera hennes önskan. Hans intention är att följa Kenta i vardagen, men också att ta reda på hur det går för modsens barn. Den som minns Ett anständigt liv vet att filmen slutar med bilder på dem och en nästan uppgiven fundering kring hur misären går från generation till generation. Så var det trots allt för Kenta och Stoffe och deras föräldrar.
Det är klart att filmen lider lite av att vi aldrig får träffa Stoffes son. Men vi möter ändå Kentas son Patric, samt Carina, som är dotter till Jajje Klingryd som vi träffade i de andra filmerna. Det Jarl trodde inte var möjligt har faktiskt hänt. Både Patric och Carina är välanpassade medborgare som har hållit sig borta från knarket och tycks vara på god väg att nå framgång i sina liv – men utan att vända sina fäder ryggen. Det är närmast rörande att se Carina och Jajje tillsammans, den senare en nykter skattebetalare som försöker sköta sig och i det närmaste skäms för allt elände som han har gått igenom… allt medan Carina förklarar att hon inte vill släppa kontakten med sin far trots att besvären i hennes barndom var hans fel.
Har frihetslängtan gemensamt
Vi följer även Patric under mönstringen, lumpen och tiden efteråt när han försörjer sig som säljare och börjar få smak för det goda i livet i Stockholm. Jarl tycks vilja peka på möjligheten att Patric distanserar sig för mycket från modsens ideal, att hans liv är för materialistiskt. Vad han har gemensamt med modsen är frihetslängtan, men generationerna har dramatiskt skilda sätt att uppnå denna hägrande frihet. I Dom kallar oss mods pratar tonåringarna om att vägra bli svensson, men i Det sociala arvet vill tonåringarna bli del av systemet och tjäna tillräckligt med pengar för att därefter kunna göra vad de vill. Vem är smartare?
Samtidigt följer vi dem som inte klarar av att skapa en bättre framtid, Kenta och eviga vännen/älskarinnan Eva Blondin. Deras äventyr, att starta pensionat i Blekinge, är mycket underhållande och det känns genuint tråkigt att det slutar som det gör. Det blir en känslosam kontrast till sonens liv… men Kentas karisma genomsyrar ändå allt i filmen.
Det sociala arvet 1993-Sverige. 86 min. Färg. Producerad, skriven och regisserad av Stefan Jarl.
European Film Awards: Bästa dokumentär.
Sista ordet: “‘Ett anständigt liv’ bygger i många avseenden på teorin om det sociala arvet. Denna teori betyder kortfattat: sådan far, sådan son, dvs vi ärver vår sociala miljö minst lika mycket som vår genetiska. I ‘Ett anständigt liv’ presenteras de medverkande som offer för sina föräldrars ‘felsteg’, de ges inte någon större chans här i livet. Som barn till alkoholister och missbrukare är de i stort sett dömda på förhand. Den här teorin har jag med åren kommit att betrakta med en tilltagande avsky. Jag anser idag inte bara att den är otillräcklig, jag anser att den är befängd. Den stämmer inte, den är på många sätt en produkt av ‘socialdemokratisk filosofi’: kan vi bara ändra miljön, så ändrar sig människorna också. Det finns många poänger med ett sådant resonemang, allt blir åtkomligt för instrumentell välfärdspolitik. Det är därför som jag kallar den här filmen ‘Det sociala arvet’ […] Kentas son, Patric, är inte dömd att gå under, det är bara jag som dömt honom till undergång i ‘Ett anständigt liv’. Det är den här inställningen som jag hade tänkt göra upp med.” (Jarl, Filmkonst)
