En dundersuccé när den kom och till skillnad från samma års Så som i himmelen finns det inte så stor anledning att förvånas över framgången. Filmerna är något besläktade i porträttet av landsbygden, svartsjuka och folk som är bundna av konventioner, men där Kay Pollacks film mest kändes ansträngd briljerar Maria Bloms dramakomedi.
Det är också en askungesaga bakom kameran. Pjäsen ”Masjävlar” hade premiär i Dalarna 2001 och tre år senare kom filmversionen. Under resans gång hade pjäsförfattaren lyckats med att förvandla pjäsen till ett filmmanus, övertygat finansiärer om att hon skulle kunna bära filmen som regissör och till sist i februari 2005 fått se sitt verk belönas med en Guldbagge för bästa film. Det är den sortens himlastormande debut som brukar få konstnärer av olika slag att frukta nästa projekt.
Flyttade från Dalarna tidigt
Filmen börjar med att Mia (Sofia Helin) förbereder sig för en resa. Hon ska köra hem för att fira sin far på 70-årsdagen. ”Hem” är en liten by i Dalarna och hon flyttade därifrån tidigt. Numera bor hon i en lägenhet i Stockholms innerstad och delar upp sin tid mellan det krävande jobbet på Ericsson och festandet på Stureplan. Mia har ångest inför resan eftersom hon mycket väl vet vad som kommer att hända. Den tämligen isolerade värld som är vardagen i byn kommer att kännas kvävande… och så måste hon tampas med storasyster Eivor (Kajsa Ernst). Eivor flyttade minsann inte när hon var ung. Nej, hon gjorde sin plikt och gifte sig med första bästa karl, klämde ut barn och ägnade sig sedan åt att laga mat och städa huset. Hon är så bitter, och det märks, trots att hon anstränger sig hårt för att hålla masken. Samtidigt som Mia återigen bekantar sig med släkt och vänner förbereds 70-årsfesten och de fyllda dunkarna med hembränt kommer att ställa konflikter på sin spets.
Gräver bortom landsbygdskufarna
Till en början undrar man vilken väg Blom tänker ta i manuset eftersom flera av karaktärerna presenteras som lustiga landsbygdskufar, men Blom gräver djupare. Hon tecknar ett intressant porträtt av motsättningar mellan kvinnor. Mia lever sitt fria liv i Stockholm, men hon ger aldrig något intryck av att vara helt lycklig. Eivor tvingas konstant att stjäla sig lite tid att gråta ut eftersom hon är så förbannat olycklig och svartsjuk. Den tredje systern Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och har just kommit tillbaka från en resa till Bali. Hon tycks ha tagit itu med sitt liv och gjort något bra… men Mia upptäcker att Gunilla ändå har iklätt sig en offerroll och låtit barnen tro att skilsmässan är hennes fel när det i själva verket är hennes man som var otrogen.
Blom tycks säga att de allihop driver sig själva till olycka och vill få dem att vakna, något som är oerhört svårt. Ju längre filmen pågår desto svartare blir de allvarliga inslagen, men det går inte överstyr. Skådespelarna är starka, inte minst Petrén och Ernst, och miljöerna i Siljansbygden känns helt rätt.
Vi är inte bortskämda med riktigt bra svenska filmer under 00-talet. Mot slutet av Masjävlar var jag så positivt överraskad att jag funderade på ännu högre betyg. Vissa begränsningar i filmen satte stopp för min iver, men det är roligt att se en sådan här bedrift gå hela vägen till framgång och priser.
Masjävlar 2004-Sverige-Danmark. 98 min. Färg. Producerad av Lars Jönsson. Regi, manus, pjäs: Maria Blom. I rollerna: Sofia Helin (Mia), Kajsa Ernst (Eivor), Ann Petrén (Gunilla), Barbro Enberg, Joakim Lindblad, Willie Andréason.
Guldbaggar: Bästa film, manus, kvinnliga biroll (Ernst).
Sista ordet: “När publiken i Trollhättan såg en scen där en av skådespelarna kommer in med en dunk med hembränt gick det lite av sus genom publiken. I Stockholm, på filmfestivalen, blev det ingen speciell reaktion där, utan den kom sedan när man började hälla upp av det hembrända i ‘riktiga’ spritflaskor.” (Blom om geografiska publikskillnader, Film.nu)
